Mitt val av roman blev "Bokhandlaren i Kabul" av Åsne Seierstad. Det var ju en hel del skriverier kring denna bok som blev en storsäljare när den släpptes i pocketupplagan 2002. Uppståndelsen berodde främst på att Seierstads roman kritiserades av Sultan Khan, bokhandlaren i Kabul som gav namn åt boken som i mångt och mycket handlar om Khans familj. Bokhandlaren valde att ge ut sin egen version av händelserna i boken "Det var en gång en bokhandlare i Kabul". Khans bok sågades av kritikerna som en usel bok och ett försvarstal från en sårad man. Möjligen fick Khans bok världen att betrakta Seierstads roman med lite friskare ögon, dvs var den sann?
Åsne Seierstad är utom alla tvivel journalist. Hon har vid flera tillfällen gjort skildringar från oroshärder runtom världen långt efter att andra mediabevakare lämnat området eller innan de haft modet (eller dårskapen, beror på hur man ser det) att återvända.
Är denna roman ett journalistiskt inlägg eller en roman baserad på fiktion? Det är inte lätt att svara på. Boken inleds med att Seierstad under sju sidor beskriver hur hon levt tillsammans med familjen Khan för att samla fakta till boken. Dessa sju sidor är bokens bästa. Mycket av bokens innehåll har Seierstad upplevt medan annat har berättats för henne. I förorden anges vilka episoder som härrör från vilket och att delar av innehållet får hänföras till hörsägen drar ner det journalistiska helhetsintrycket.
Romanen är skriven i presens och författaren är aldrig en deltagare i handlingen. Detta ger en stark känsla av fiktion trots att jag inte betvivlar att innehållet är mer eller mindre sant. Just detta att hon inte själv kan vittna om sanningshalten i handlingen får mig att hysa vissa tvivel om att allt är korrekt. Men som man säger, ingen rök utan eld, så särskilt långt från sanningen är den nog inte, möjligen lite kryddad.
Emellanåt så slås jag av hur Seierstad låter sina egna värderingar breda ut sig mer än nödvändigt. Hon uttrycker sig nedsättande om feta människor, om människor med smutsiga kläder etc. Hade det varit ren fiktion eller en reseskildring så kan subjektiva beskrivningar vara mer passande men inte i en handling som ska betraktas som ett journalistiskt verk.
Boken är lätt att läsa. Handlingen varvas med bakgrundsbeskrivningar som ger en god portion kunskap om vardagslivet i såväl Afghanistan som Pakitstan. Lite historiekunskap får man på köpet. Den stora behållningen av boken är insikten av det fruktansvärda liv som befolkningen i allmänhet och kvinnor i synnerhet, fick utstå under talibanregimen. Efter att talibanerna störtades så blev det bättre men det är ändå en fruktansvärd skillnad mellan vår syn på jämställdhet och den som råder i Afghanistan.
Jag skulle vilja sammanfatta boken som en läsvärd fiktionsroman med verklighetsbakgrund. Den ger, vare sig den är helt sann eller inte, en bra beskrivning av hur det är att leva i Afghanistan, i synnerhet ur ett feminsistiskt perspektiv. Läs den gärna!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Mattias,
SvaraRaderaJag väljer att kommentera ditt inlägg eftersom den blogg jag skulle kommentera inte existerar.
Din recension av Bokhandlaren i Kabul är mycket välskriven och välformulerad och jag får en bra bild av hur boken är. Du tar upp intressanta aspekter och resonerar kring väsentliga frågor.
Det där med att tumma på sanningen verkar vara svårt att avstå för journalister emellanåt. Sorgligt men sant.
Din beskrivning av boken som "fiktionsroman med verklighetsbakgrund" känns som ett lämpligt epitet - även om man som skribent gärna vill ha det till något annat, något mer "äkta".
En knivig fråga är det!
Vänligaste hälsningar,
Sofia Brunzell
Åsne Seierstads bok kommer jag så himla väl ihåg när jag läste. Den var precis utkommen och jag var inne i en period så jag läste otroligt mycket böcker som utspelade sig i muslimska länder eller med anknytning till islam.
SvaraRaderaMin tanke när jag läste den första gången för flera år sedan var att det var fantastiskt. En sådan inblick i en värld jag visste alldeles för lite om religionsmässigt. Den fascinerade mig och jag förundrades i min unga, feministiska tankevärld över hur livet kan vara så himla olika för människor som är så lika egentligen.
Att mycket, grunden, av det som står i Bokhandöaren från Kabul är sant betvivlar jag faktiskt inte. Just därför att Åsne är en erkänd journalist och faktan skulle kunna kollas upp. Hon hade ju bara att förlora på om hon ljög. Däremot är säkerligen en hel del kryddat och "förbättrat" för historiens värdes skull. Håller med ovanstående om att din beskrivning av boken är bra. "Fiktionsroman med verklighetsbakgrund". Där har du nog huvudet på spiken.
Mattias,
SvaraRaderaJa, Seierstads bok väcker många frågor! Diskussionen om vad som är sant och inte blir ju inte mindre komplicerad av att det är två olika kulturer med olika tradiotioner och normsystem som ska mötas, när bokhandlaren själv ska möta Seierstads bild av honom själv och hans familj.
Det faktum att Seierstad valde att anonymisera bokhandlaren spelade ju ingen roll - i hans ögon var skadan skedd.
Ibland kan man tycka att det är hårklyveri att fundera så mycket hur olika saker ska etiketteras - men jag tror att just benämningen av saker kan bli avgörande för hur hela budskapet uppfattas. Kanske bör etiketten journalistik vara förbehållet berättelser som bygger på de grundläggande journalistiska kraven. Det gör inte de andra historierna sämre, mindre viktiga eller mindre värda - bara att man inte blandar ihop genrerna.
/Mia
P.S. A prpops dagens datum och att jag vet vad du arbetar med så kanske förljande kan vara av intresse;-)
http://www.nwt.se/article507416.ece
Som flera redan konstaterat är detta en svår fråga. Jag har själv resonerat på samma sätt som du i min recension av "En riktig våldtäktsman". Det som känns lite hotfullt (hittar inget bättre ord) är att man faktiskt tycker att det kan vara en sann journalistisk återgivning trots att man är medveten om att vissa saker förmodligen har spätts på. Att man faktiskt accepterar att journalistik "ska" späs på, för att vara säljande journalistik.
SvaraRaderaOch vad man ska göra åt det är en ännu svårare fråga!
Mattias,
SvaraRaderaDen blogg jag skulle kommentera på fanns inte så jag valde din istället. Som flera andra ser jag :) Jag läste "Bokhandlaren i Kabul" när jag var väldigt ung. Då tog jag den för absolut sanning. Det var ju min (och många andras) enda inblick i det mycket omtalade Afghanistan. Jag tycker att din benämning på boken är bra- Fiktionsroman med verklighetsgrund.
Det är ett delikat uppdrag att ge sig i kast att skildra andra kulturer. För det är ju egentligen ett omöjligt uppdrag. När man dessutom som Seierstad kanske är den enda i vår del av världen som tar på sig uppgiften så blir det extra känsligt. Hennes bok blev en kioskvältare och formade massor av människors syn på Afghanistan. Vad innebär det egentligen att en människas bild av ett land och en kultur får så stort genomslag?
/jenny
Det är ändå skönt att det inte hymlas med att vissa delar är baserat på hörsägen och att historien kan vara lite kryddad. Även om det på sätt och vis drar ned det journalistiska intrycket så ökar det trovärdigheten, jämfört med vissa andra dokumentära böcker där man hela tiden känner sig tveksam till innehållets sanningsgrad.
SvaraRaderaDu gör en bra och detaljerad redogörelse/recension som håller mig intresserad texten igenom med vettiga argument. Snyggt!
/Hugo Alatalo