Kampanjjournalistik (ett alldeles för långt ord som jag fortsättningsvis tänker kalla KJ) känns tveksamt på samma sätt som delar av "New journalism". Många gånger är innehållet välskrivet och läsarna delar oftast skribentens uppfattning men det kan knappast kallas god, traditionell journalistik.
Kvällspressen har praktiserat detta i många år och nu börjar fler följa. På min lokala nivå är det ganska välkänt vilka tidningar som ibland drar åt KJ och vilka tidningar som som står för den gamla hederliga journalistiken. Ingen nämnd, ingen glömd.
Även om vi inte tänker på det så strömmar KJ ständig tmot oss i mediabruset. Inte minst i TV. En stor del av det som visas i TV är ju faktiskt KJ även om det visas i format som ger sken av seriösa och opartiska faktaprogram. Ta "Kalla fakta" som exempel. Ibland är de nästan pinsamma i sin ensidiga vinkling av inslagen varvat med betydligt bättre inslag där båda sidorna av myntet visas.
I fallet Dawit Isaak så har den kollegiala uppslutningen varit stor. I t e x DN har fallet fått stort utrymme och kan väl knappast ungått någon som läser tidningen. Detta är inte likt DN och jag blir lite skeptisk till utvecklingen. Var kommer det att sluta? Kommer den traditionellt opartiska tillämpningen av hantverket att slås ut till förmån för det som är vinklat svart eller vitt, ont eller gott? Jag tillhör nog dem som själv vill bilda mig en uppfattning om saker och ting. Är man normalbegåvad med en hyffsat sund rättsuppfattning så borde man klara det. I fallet Dawit Isaak så torde strömmen ändå följa den väg som KJ visar.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Jag håller med dig om att det är lite knivigt ur journalistetisk synvinkel, men använt på rätt sätt tycker jag KJ kan vara något bra. Det är stor skillnad på fallet Dawit, som är öppen kampanjjournalistik och därmed okej, jämfört med Kalla Faktas tokvinklade inslag som framhäver sig som seriös journalistik.
SvaraRaderaKan KJ användas i ett gott syfte, och öppet beskrivs som KJ, så ser jag inget fel i det.
/Hugo Alatalo