Blogginlägg E The Elements of journalism

Detta inlägg behandlar boken "The elements of journalism" av Bill Kovach och Tom Rosenstiel, forstättningsvis kallad TEJ. Mitt ex av boken engagerade fler i familjen fast på ett annorlunda sätt. Vår gråhundsvalp Tone slukade delar av boken en kväll på ett hotellrum när hon ansåg att husses arbete och studier gjorde att jag försummade henne.
Visst, hon har helt rätt. Denna vår har varit kämpigare än vad jag egentligen själv vill medge. Plugga halvtid, jobba heltid som anställd och som lök på laxen försöka driva en liten firma - det kan bara inte funka i längden och både jag och framför allt min sambo som fått sköta mycket markservice, börjar nu gå på knäna. Nåja, ljuset skönjas i tunneln och nu tillbaka till ämnet.

I TEJ diskuteras vilka som är journalstikens bakomliggande krafter. Man kommer fram till de traditionella som sanning, medborgarrätt, oberoende, läsbarhet, relevans etc. Vilka är då skillnaderna mellan de traditionella medierna och de nya sociala medierna? Om vi börjar med vem som producerar mediet så finns en avgörande skillnad . "Gammelmedierna" görs av utbildade journalister medan vem som helst kan skriva en blogg. Fördelen med "riktiga" jorunalister är att de sannolikt skriver med de bakomliggande krafterna som ledstjärna och att de skriver för läsarna (i TEJ pratas det mycket om "citizens" men det känns krystat att översätta det rakt av, läsarna känns smidigare). En nackdel med detta är att många journalister stöps i samma form - det blir ganska likriktat.

Sociala medier kan skrivas av helt andra drivkrafter, reklamsyfte, krav från ägare, egna särintressen eller precis vad som helst. De produceras av allt från de skarpaste hjärnorna till rena vettvillingar. Problemet med detta är att material som hämtas från de sociala medierna måste hanteras kritiskt. Det finns t e x mängder ( eller i alla fall en hel del) av sociala medier som på fullaste allvar hävdar att Förintelsen aldrig ägt rum och att dessa uppgifter skapats för att misskreditera nazityskland. Läser man inte sådana uppgifter kritiskt så blir man rejält missledd.

I TEJ pratar man om Journalism off assertion vs journalism of verification. Jag tycker att detta uttryck beskriver skillnaden bra. Påstådd journalistik jämfört med verifierad journalstik. Jag tror också att de sociala medierna skulle stiga i graderna om fler drog åt den verifierade. Alla skribenter borde t e x läsa TEJ som innehåller en rackarns massa bra tumregler för god journalistik (men mycket prat däremellan). Här kommer några om verifiering som är så bra att jag inte kan låta bli att ta med dem:

1. Lägg inte till sådant som inte hänt
2. För inte läsaren bakom ljuset
3. Genomsynlighet över källor, metoder och motiv
4. Gör ditt eget jobb och ta inte andra reportrars fakta - de kan ju ha fel
5. Var ödmjuk!!!

Jag ska ta mitt söndertuggade ex av TEJ och plita ner de viktigaste och reglerna men det får vänta till för mörka höstkvällar.

Blogginlägg D Kampanjjournalistik

Kampanjjournalistik (ett alldeles för långt ord som jag fortsättningsvis tänker kalla KJ) känns tveksamt på samma sätt som delar av "New journalism". Många gånger är innehållet välskrivet och läsarna delar oftast skribentens uppfattning men det kan knappast kallas god, traditionell journalistik.

Kvällspressen har praktiserat detta i många år och nu börjar fler följa. På min lokala nivå är det ganska välkänt vilka tidningar som ibland drar åt KJ och vilka tidningar som som står för den gamla hederliga journalistiken. Ingen nämnd, ingen glömd.

Även om vi inte tänker på det så strömmar KJ ständig tmot oss i mediabruset. Inte minst i TV. En stor del av det som visas i TV är ju faktiskt KJ även om det visas i format som ger sken av seriösa och opartiska faktaprogram. Ta "Kalla fakta" som exempel. Ibland är de nästan pinsamma i sin ensidiga vinkling av inslagen varvat med betydligt bättre inslag där båda sidorna av myntet visas.

I fallet Dawit Isaak så har den kollegiala uppslutningen varit stor. I t e x DN har fallet fått stort utrymme och kan väl knappast ungått någon som läser tidningen. Detta är inte likt DN och jag blir lite skeptisk till utvecklingen. Var kommer det att sluta? Kommer den traditionellt opartiska tillämpningen av hantverket att slås ut till förmån för det som är vinklat svart eller vitt, ont eller gott? Jag tillhör nog dem som själv vill bilda mig en uppfattning om saker och ting. Är man normalbegåvad med en hyffsat sund rättsuppfattning så borde man klara det. I fallet Dawit Isaak så torde strömmen ändå följa den väg som KJ visar.

Blogginlägg C, Journalistroman

Mitt val av roman blev "Bokhandlaren i Kabul" av Åsne Seierstad. Det var ju en hel del skriverier kring denna bok som blev en storsäljare när den släpptes i pocketupplagan 2002. Uppståndelsen berodde främst på att Seierstads roman kritiserades av Sultan Khan, bokhandlaren i Kabul som gav namn åt boken som i mångt och mycket handlar om Khans familj. Bokhandlaren valde att ge ut sin egen version av händelserna i boken "Det var en gång en bokhandlare i Kabul". Khans bok sågades av kritikerna som en usel bok och ett försvarstal från en sårad man. Möjligen fick Khans bok världen att betrakta Seierstads roman med lite friskare ögon, dvs var den sann?

Åsne Seierstad är utom alla tvivel journalist. Hon har vid flera tillfällen gjort skildringar från oroshärder runtom världen långt efter att andra mediabevakare lämnat området eller innan de haft modet (eller dårskapen, beror på hur man ser det) att återvända.

Är denna roman ett journalistiskt inlägg eller en roman baserad på fiktion? Det är inte lätt att svara på. Boken inleds med att Seierstad under sju sidor beskriver hur hon levt tillsammans med familjen Khan för att samla fakta till boken. Dessa sju sidor är bokens bästa. Mycket av bokens innehåll har Seierstad upplevt medan annat har berättats för henne. I förorden anges vilka episoder som härrör från vilket och att delar av innehållet får hänföras till hörsägen drar ner det journalistiska helhetsintrycket.

Romanen är skriven i presens och författaren är aldrig en deltagare i handlingen. Detta ger en stark känsla av fiktion trots att jag inte betvivlar att innehållet är mer eller mindre sant. Just detta att hon inte själv kan vittna om sanningshalten i handlingen får mig att hysa vissa tvivel om att allt är korrekt. Men som man säger, ingen rök utan eld, så särskilt långt från sanningen är den nog inte, möjligen lite kryddad.

Emellanåt så slås jag av hur Seierstad låter sina egna värderingar breda ut sig mer än nödvändigt. Hon uttrycker sig nedsättande om feta människor, om människor med smutsiga kläder etc. Hade det varit ren fiktion eller en reseskildring så kan subjektiva beskrivningar vara mer passande men inte i en handling som ska betraktas som ett journalistiskt verk.

Boken är lätt att läsa. Handlingen varvas med bakgrundsbeskrivningar som ger en god portion kunskap om vardagslivet i såväl Afghanistan som Pakitstan. Lite historiekunskap får man på köpet. Den stora behållningen av boken är insikten av det fruktansvärda liv som befolkningen i allmänhet och kvinnor i synnerhet, fick utstå under talibanregimen. Efter att talibanerna störtades så blev det bättre men det är ändå en fruktansvärd skillnad mellan vår syn på jämställdhet och den som råder i Afghanistan.

Jag skulle vilja sammanfatta boken som en läsvärd fiktionsroman med verklighetsbakgrund. Den ger, vare sig den är helt sann eller inte, en bra beskrivning av hur det är att leva i Afghanistan, i synnerhet ur ett feminsistiskt perspektiv. Läs den gärna!

Blogginlägg B (2) Journalistik KAU

Olika typer av bilder

I spelreglerna för press etc, sägs att det som gäller för text också ska gälla för bilder. Har valt att här visa två stycken bilder av poliser. De är tagna vid samma tillfälle och visar samma motiv, väg, poliser och en polisbil. Ändå har bilderna helt olika föutsättningar att kunnna användas och båda är lika viktiga att ha i lager även om de fort föråldras:

Första bilden visar en genrebild av väg, polis och polisbil. Skulle vara användbar för att skriva om vad som helst som rör nutida trafikpolisverksamhet, t ex den nyss avslutade kampanjveckan för att använda bilbälte.

Denna bild visar kommisarie Hasse Persson vid Ystadpolisen. Den kan bara användas för att visa just polisen Hasse Persson. Den kan inte visas för att åskådliggöra poliser i största allmänhet eftersom han tydligt kan kännas igen. Däremot kan den användas för att visa polisen Hasse Persson även om artikelns innehåll handlar om annat än trafikövervakning. Det viktiga är att Hasse Persson namnges i bildtext och att hans namn stavas rätt.

Blogginlägg B Journalistik KAU

Etikens gråzoner

Denna uppgift handlar om etiken kring mediers publicerande av uppgifter om ett mord av en 26-årig man i Malmö i slutet av förra året. Fakta om den mördade och de 15- och 17 åriga pojkar som är anhållna för mordet har hanterats mycket olika av media. Olikheterna kan nog tillskrivas olika tolkning av "Spelregler för press, radio och tv", utgiven av Pressens Samarbetsnämnd.

Egentligen så återfinns mediernas ställningstagande i detta fall redan i spelreglernas portalparagraf om publicitetsregler. Första delen lyder:

"Press, radio och tv ska ha största frihet inom ramen för tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen för att kunna tjäna som nyhetsförmedlare, granskare av samhällslivet och för att kunna publicera det som är av vikt och betydelse för medborgarna"

I ovanstående finns allstå stöd för att publicera de uppgifter som också kommit fram i vissa medier:

• Den mördade var homosexuell.


• De som anhållits för mordet är mycket aktiva muslimer med invandrarbakgrund.


• Motivet till mordet kan hittas på en av de misstänktas blogg där det finns kraftigt homofientliga åsikter baserade på muslimska grunder.

De media (flertalet) som inte valt att publicera ovanstående fakta kan i samma portalaparagraf som ovan, också finna stöd för detta ställning. Portalparagrafens mellersta del:

Det gäller dock att skydda enskilda mot oförskyllt lidande genom publicitet.

Om jag varit ansvarig utgivare

Vilka har då rätt eller fel i det här fallet? Tja, vilket är godast, äpplen eller päron? Vilken är snyggast, brunett eller blondin? Båda har allså rätt. I Sverige har vi en restirktiv hållning till att publicera namn på misstänkta. Många tidningar etc, har egna regler. Te x så publicerar inte TV-programmet "Rapport" någons namn förrän efter fällande dom. I USA är kutymen att brottslingar "hängs ut" i betydligt större omfattning.

Hade jag varit ansvarig utgivare så hade jag valt att publicera flertalet fakta i dett fall. Jag anser att det är av allmänt intresse att dådet genomförts på religiösa grunder. Att de anhållna bor i Rosengård är däremot mindre intressant liksom de uppgifter som gjorts gällande om att den mördade släppt in pojkarna för att ha sex med dem. Det sistnämnda är irrelevant och denna uppgift har bara skadat den mördades sambo.

Hänsyn till de anhållnas anhöriga då? Jo självfallet ska sådan tas men att den ena pojkens far är religiös ledare för muslimer i området kan ha koppling till gärningen och uppgiften är relevant.

Ibland funderar man

Hittade i går en TT-nyhet "Han jagas av polisen". Handlar om att polisen söker en misstänkt för en anlagd brand på Stadshotellet i Eskilstuna i onsdags. Till artikeln hör en större bild från en övervakningskamera. Motivet är en man utanför en port. Ansikte och hår på mannen är "bortpixlat", dvs det finns inte chans att känna igen personen. Skulle tro att halva kåren av män över 15 år skulle stämma in på mannen på bilden. I artikeln citeras kriminalkommisarie Svante Melin: - Vi har en hel del material som säger att det här är en gärningsman, men jag vill inte avslöja varför.

Polisen hoppas nu att allmänheten kan hjälpa till att identifiera mannen. Har TT valt att inte visa ansiket på bilden eller är det polisen? Jag bara undrar hur avslöjandet av mannens identitet ska gå till när vem som helst skulle kunna vara mannen Är det inte av allmänt intresse att mannen känns igen och kan gripas? Då kanske man får lägga bort spelreglerna till förmån för det allmänna intresset eller har jag fel?

På tal om bilder

I spelreglerna sägs att det som gäller för text också ska gälla för bild. Visar här två exempel på bilder av poliser som har helt olika förutsättningar för att kunna användas.

Blogginlägg A Journalistikutb Kau

Om mediernas nyhetsvärdering och nyhetsurval. Frågeställningen är intressant men inte lätt att besvara. Svaren på vad som styr urvalet blir olika beroende på vem man frågar. Jag har här valt ut tre olika media och vad jag tror att de lägger i begreppen.

Landsortsmedia

Har en tendens att sätta lokal prägel på nyheter. Ibland kan detta bli närmast patetiskt och ett hypotetiskt exempel kan vara de aktuella bränderna i Australien. Skulle lokalpressen i Blekinge få fatt i en länsbo som befinner sig i landet så skulle denne interjuas. Att vederbörande befinner sig i andra änden av Australien skulle man bry sig föga om, det handla rju om en länsbo som "upplever bränderna på plats". Lokalpressen lägger stor vikt vid att ge läsaren vad de tror att denna vill ha. Jag blir ofta interjuad av lokal press och radio i mitt jobb och ständigt finns detta sökande av lokala prägel med och finns den inte så skapas den.

Kvällspress

Står och faller med lösnummersförsäljning. Det märks också. Senationsrubrikerna skriker åt oss på löpsedlarna och valet av tidning kan liknas vid pest eller kolera. Innehållet är inte mindre sensationslystet och sanningshalten till det man skriver kan nog alltid ifrågasättas. Man ljuger nog inte men det mesta är vinklat åt det ena eller andra hållet. Det kanske blir läsvärdare men trovärdigt? Nej. Kvällspressen väljer nyheter från vad som säljer tidningar. Tydligen så säljer nyhetsmässigt totalt intetsägande reportage om dokusåpadeltagare bra. De s k nöjessidorna blir fler i denna typ av tidningar. I mitt hem köper vi den ena tidningen en gång i veckan för att få TV-bilagan. Hade vår lokaltidning lagt några fler spänn på sin TV-bilaga så hade vi inte behövt gynna tramset alls.

De stora seriösa

De stora riks-/regionalmorgontidningarna har en bredare repertoar. Här finns det mesta från bra inrikes och utrikes nyheter, sport, kultur, motor, boende etc. Ibland får man dock känslan av att de "vill glassa" med nyheter som inte är så intressanta men de kan vara ensamma om nyheten som rapporteras av en av deras egna otaliga utrikeskorrar. Det sistnämnda kanske är kopplat till förväntningar? Läsaren har valt att prenumera på just deras tidning för att de har en stor stab journalister över hela världen. De förväntar sig att den dyra prenumerationen ska ge dem rapporter från världens alla hörn. Oavsett om något av nyhetsvärde har hänt eller inte ska det produceras. Samma resonemang kan jag slås av när jag lyssnar på Dagens Eko.

Nyheter från den senaste veckan

Jag har valt ut två aktuella nyheter som är intressanta för att de orsakat s k drev. Media är ibland fenomenela på "Följa John" och "alla" måste bevaka sådana händelser när derevet går.

Polisers vokabulär

Den första rapporteringen av rasistiska uttalanden från poliser i Malmös Rosengård var intressant. Men sedan då? Är det av riksintresse att veta att polisen själva valt att anmäla en finnig tonåring i Solna som kallat dem för gris? Knappast. Det är intresant så till vida att våra åklagare avskriver massor av brott dagligen för att det saknas resusrer. Den sistnämna vinkeln är intressant men den har inte hakats på eftersom media just nu fokuserar på vad poliser har sagt och gjort, inte åklagarna. Drevet går efter polisen just nu och det lär nog ha skrivits ett och annat pm i polisens internpost senaste veckan...

Plockning av gäss

Äntligen så kommer vi till inläggets bild! Det föreställer en vild grågås och har bara en enda sak gemensamt med inlägget - berör artgruppen gäss. Den första rapporten om gåsplockning var intressant men vinklad. Visst är all plockning av levande fågel hemsk och bör stoppas men hur vanligt är det egentligen? I det finstilta har en och annan artikel talat om att den absoluta majoriteten av allt dun härrör från slaktad fågel men det är inte det som drevet handlat om. Nyhetsdreven tenderar att handla om samma sak och är det inte att underskatta konsumentens (läsarens, lyssnarens, tittarens) vetgirighet att presentera mer torra fakta om hela dunindustrin? Jag hade gärna tagit del av en artikel som visat sannolikheten att jag får levandeplockat dun i en ikeakudde. Kanske den skrivits men jag har inte sett den.

Journalistik KAU

Så var det då dags även för mig att lämna ut adressen till min snabbt ihopsatta blogg. Har absolut noll erfarenhet av detta med bloggande. Anser inte att mitt liv varit direkt händelsefattigt tidigare och är kanske inte dirket överygad om att det här är min grej, mer tvärtom. Hade aldrig lagt ut den här om det inte för att ett obligatoriskt moment i kursen journalistik på Karlstads universitet.

Har hållt mig ifrån bloggvärlden. Skyller på att jag börjar bli gammal. Håret har länge varit grått även om jag till skillnad från många vänner har allt mitt kvar. Har i åratal kallats gubbe av mina barn. Kanske är det därför som denna blogg är betydligt mer lik någons hemsida än just en blogg. Struntar jag i just nu. Här lägger jag ut det jag ska i kursen och annat som jag tycker är kul, troligen mest bilder. Mina hundar och kamerautrustning fick bli första "offren" för att testa lite.

/Mattias

Objektiv till Nikon

Här är de objektiv som jag använder mest:

Sigma AF 120-300/2,8
Ger mycket för pengarna och orginalglugg med detta omfång finns inte. Skarp redan på bländare 2,8. Gedigen pjäs som man gärna inte handhåller. Används mes stativ eller på bilens fönsterkarm där jag gjort ett särskilt fäste med kulled för objektiv.

Nikon AS-s 70-200/2,8 VR
Vardagsgluggen som används mest. Sitter så gott som alltid på vid hund- eller jaktfoto. Underbart skarp och med skakstabilisator. Används i bra ljus ofta med konverter som ger 1,7 ggr förlängning.

Nikon AF 35-70/2,8
Bra normalzoom för fullformatskameror. Mycket skarp. Lite ålderdomlig med skjutzoom med det är mest en vanesak. På plusssidan är att den är betydligt mindre än efterträdarna och att den kan köpas billigt begagnad.

Nikon AF 20-35/2,8
Rejäl vidvinkel till fullformat. Skarp ända ut kanten vilket inte alltid är fallet med vissa piratgluggar i omfånget. Mycket gedigen konstruktion. Kan köpas billigt för ett par tre tusen vilket får anses vara ett fynd eftersom nypriset för den vara cirka 18.000 kr för 12-13 år sedan.

Nikon AF 50/1,8
Litet och billigt. Tar liten plats i fickan eller i väskan. Använder det mest till produktfoton och dylikt - tecknar rakt, dvs återger bilden som den är. Ger bra brännvidd till produktfoto med DX (dvs motsvarar 50x1,5 = som ett 75 mm på fullformat). Oerhörd skärpa för pengarna.

Önskelistan
Om pengarna fanns - ett Nikon 500/4 VR men det får jag nog bara ha våta drömmar om...
Ett riktigt macroobjektiv 105 mm eller 150 mm blir det kanske i vår om verksamheten går bra.

Nikon kamerahus

Det är Nikon som gäller. Även om jag faktiskt använder en kompaktkamera från den mörka sidan (dvs Canon)... så är det Nikon som gäller på systemfronten och så lär det nog förbli.

Nikon D700 - en underbar kamera som möjligen överträffas av Nikon D3. Valde dock D700 eftersom jag ville ha ett mindre hus för resor. Använder min D700 till 90 % med batterigrepp och då är den närapå lika snabb (8 bilder/sekund) som D3:an. Till och med bilder tagna med ISO 4000 ger bilder som är användbara - som jakt- och naturforograf delas tiden i innan och före denna kameras. Det enda jag ångrar är att jag var snål och inte köpte den tidigare...

Nikon D2X - min förra nr 1-kamera som numera bara tas fram vid vackert väder. Den tål nämligen inte att man skruvar upp ISO-känsligheten. Kallas allmänt för "bruskanonen" och den gör skäl för namnet - högre ISO än 400 ger alldeles förbannat brusiga (dvs korniga) bilder. När vädret är vackert eller i studio så är den dock alldeles underbar och läser färger bättre än någon annan Nikonkamera. Vid bra ljus så kommer den fram och då har man nytta av DX-formatets 1,5 ggr skenbar förlängning av objektivets brännvidd.

Kameraväskor

För mitt behov så har jag ett antal olika väskor som jag använder utifrån vad jag ska göra. Ska jag ut med båten så använder jag oftast en verktygslåda i plast som jag invändigt klätt med neopren. Denna ger ett bra skydd för väta, stötar och tål att man lastar annat ovanpå. Att den dessutom är billig gör det inte sämre.

Använder ofta en LowePro Minitrekker ryggsäck. I denna får jag plats med kamerahus, 70-200/2,8, 35-70/2,8 och eller 20-35/2,8 samt en blixt. Den är inte större än att jag kan bära både denna samt bössa när jag jagar.

För korta resor och utflykter där jag bara kan bära en väska så har jag en Crumpler The Champ ryggsäck. Rymmer hus och några gluggar, laptop samt lite kläder som extratröja och regnkläder. Funkar som handbagage på flyget när det gäller längdmått men skulle inte klara en vägning...

Som axelväska använder jag ganska ofta proffsens väska från 80-talet; en Aquila Expressenväska. Rymmer mycket men är ergonomiskt vidrig att bära. Används mestadels i bilen.

Nästa inköp blir en större ryggsäck som rymmer fler och de riktigt stora gluggarna.

Att bo vid kusten

Det är något speciellt att bo vid kusten. Årstidsväxlingarna är liksom tydligare här. Just nu är det inte särskilt inbjudande. Några plusgrader, regn och ganska blåsigt. Alltså ganska normalt sydsvenskt vinterväder. Att ge sig ut och fotografera nu är liksom meningslöst. Allt går i gråskalor och färgbilder blir nästan automatiskt svartvita.

Annat väder var det strax efter nyår. Då höll Kung Bore landskapet i ett järngrepp under någon veckas tid. Snön lyste med sin frånvaro på de flesta håll men det var stadigt kallt. Istäcket växte i skärgården varje dag. Då var det fotoväder! I gryning och skymning kommer det vackra ljuset som fotografer kallar den blå timmen.

Vidvinkelgluggar kan rätt använda ge vackra bilder. Tänk på att det är lätt att motivet blir platt och tråkigt. Ett bra recept kan vara att som på denna bild gå ner lågt. Fotot har jag tagit liggande på isen. Motivet är kusten utanför Sölvesborg . alltså ett litet stycke från där vi bor.

Värmland i mitt hjärta

Jag är och förblir stolt värmlänning. I Östra Ämtervik finns mina rötter och där har jag även kvar min farfars gård som vi besöker vid långhelger och semestrar. Landskapet här kring Fryken är bedårande vackert.

Eftersom min sambo Eva också är värmlänning från början så är valet av Sverigesemester enkelt och givet. Vi har båda två våra föräldrar kvar i Värmland och det känns vemodigt varje gång vi lämnar landskapet. Vem vet, en dag kanske vi återvänder för gott? Bilden är tagen en majkväll söder om Fölsvik på östra sidan om Mellanfryken.

Gråwachteln Clara

Clara är en korsning mellan gråhund och wachtelhund och just nu yngst bland våra hundar. Hon fyller 2 år i maj och har gjort sina första trevande försök som jakthund under hösten. Resultatet är sisådär. Ömsom vin, ömsom vatten vilket är helt normalt när unghundar jagas in.

Hon har i alla fall lärt sig att vildsvin har en stor förmåga att försvara sig när hundar jagar dem. En erfarenhet som första gången gav henne en lufttur utan skador. Hon tittade inte efter vildsvin på tre veckor. Nästa närkontakt gav ett skärsår på gränsen till att behöva sys och några veckor med tratt på vilket alla hundar verkligen avskyr att gå med.

Jag tror på Clara. En mentalt stark hund där föräldrarna valdes mer för sina mentala egenskaper än för jaktliga meriter. Jag vill hellre ha hundar som har något innanför pannbenet istället för att vara rena jaktmaskiner som ger dyra veterinärkostnader, i alla fall om man sysslar med vildsvinsjakt.

Gråwachteln Asta

Asta är en planerad korsning mellan gråhund och wachtelhund. Detta är en vanlig korsning mellan raser för att få fram dugliga vildsvinshundar. Genom nedärvning av gråhundens ställande egenskaper och wachtelhundens drevförmåga så vill man få en hund som dels kan ställa vildsvin och älg men även driva en stund med skall.

Hon har med åren blivit mer och mer lik en gråhund, det vill säga lite envis och inte alltid den bästa kontakten med sin förare. Asta är en rutinerad dam som trots otaliga kontakter med vildsvin aldrig blivit allvarligt skadad. Genom åren har en hel del älg och vildsvin fällts för henne. Numera kompenserar hon en aning vikande fysisk förmåga med rutin. Ett tryggt kort att ta fram för eftersök på älg, vildsvin och kronhjort.

Bilden visar resultatet av ett lyckat vildsvineftersök. Denna färgteckning hos vildsvin förekommer och är på vissa håll till och med vanlig.

Eftersökshunden Sonja

Sonja är resultatet av ett helt oplanerat kärleksmöte mellan en strävhårig vorsteh och en hannoveransk viltspårhund. Jag har jagat ganska mycket med förläldrarna och vet vad dessa går för - annars hade jag aldrig vågar prova en sådan här korsning - det är en mycket ovanlig kombination.

Användningen för denna hund är dels som spårhund efter vilt som skadats vid jakt eller i trafiken. Hon spårar lugnt och metodiskt i lina, ibland också lös. För att bredda användningen så får hon också hjälpa till med apportering. Någon apporteringsstjärna är hon inte och kommer inte att bli det heller. Hon har däremot en fysik som få hundar - hon blir sällan uttröttad och när andra kroknar har hon mycket kvar att ge.

Hon är en tålamodsprövande hund. Hon är mentaltestad och resultatet visar att hon är mycket vek. Vek i detta sammanhang betyder att hon har oerhört lätt att ta till sig minnesbilder, såväl positiva som negativa. Fördelen är att hon är lättlärd, nackdelen är att hon tar misslyckanden mycket hårt. Hennes räddning är att hon har mycket bra nerver, till och med nervfast vilket är ganska ovanligt. Bra nerver betyder att hon snabbt analyserar situationer och tar kloka beslut även i svåra lägen.

Springer spanieln Rob

Vår springer Rob är ett kapitel för sig. Han började sin jakthundsbana som ganska medioker. Ett tag gav vi nästan upp och hade funderingar på att ge bort honom som sällskapshund. Han har nu utveckats till en fullfjädrad jakthund som används till allt.

Ena dagen stöter han fasaner och harar under hagelbössan, nästa dag apporterar han änder i täta vassar och den tredje dagen driver han vildsvin med skall. Han har en enorm arbetslust som bara begränsas av hans egen fysiska förmåga.

Får han däremot stå still några dagar för länge utan arbete så blir han sur och hittar på allehanda djävulskap. Hans egensinnighet kan reta gallfeber på oss och det gäller att då tänka på hur bra han är vid jakt så går det att förlåta honom.